Paradismaten: oktober 2013

fredag 25 oktober 2013

Potatismos men lite godare!

Ruggningstid

Många tycker om hösten och lugnet som den kommer

med.
Jag säger som småbarnen- INTE JAG!

Jag tycker allt det vackra bara försvinner bort liksom. Kvar

blir fula och ruggiga stammar. All den vackra grönskan

är ful och brun under mina fötter. Jag blir lite

"tungsint", har jag samlat tillräckligt med kraft för att

möta alla kalla mörka dagar?

Precis tvärtom tänker träden. De har strålat ut sin skönhet

och skira grönska. De hämtar nu kraft från från sina rötter och

djupnar en liten bit. Det är nu de förbereder sig för att

Samma vägg? Ja!

möta oss igen med sin skönhet. De växer inte nu på

höjden eller bredden endast på djupet som jag inte ser.

Kanske det försöker säga mig något? Kanske något jag

måste ta lärdom av? Kanske det är riktigt bra med en

liten "ruggningstid"?

Den 24 okt gick det att finna detta vackra.

Idag blir det ett litet tips bara. Vi var hos goda vänner för

någon vecka sedan och fick en härlig meny i höstens

tecken. Tack L & A!

Vi fick ett potatismos som bestod av potatis och en

tredjedel palsternacka.

Jag gjorde som vanligt mos med lite kokt grädde och smör

det blev super, super. Selma och Theo åt det med

förtjusning så det passar både stor och liten.

Nyponrosen säger farväl med en tår i ögat! Sommaren är till ända!

måndag 21 oktober 2013

Jordärtskocksoppa med Parmachips

Glömska

Några visa ord om glömska som Lars Björklund skriver

i sin bok "Modet att ingenting göra".

Glömskan skapar livsrum och jag bär inga bördor

efteråt. Vissa upplevelser ska kanske aldrig berättas.

De får finnas kvar i sin ordlösa form som en aning

eller stilla susning i minnet. Förakta inte glömskan,

den ger dig möjlighet att leva.

Glömskan gör det också möjligt för mig att uppleva

saker flera gånger utan att tröttna.

Efter alla dessa vackra höstdagar känns det som man

upplever något nytt. Jag hade faktiskt glömt att hösten

kunde vara så sprakande vacker.

Min skylt hade fått lite extra utsmyckning i år. Som gjorda för varandra, skylten och löven

Denna soppa var mycket god. Lilla Selma 2,5 år älskade
den och åt dubbla portioner. Gör jag den igen byter jag
nog ut Parmaskinkan mot lite knaperstekt bacon och strör
dem över soppan med lite persilja.

Ingredienser

Portioner: 4

handle

500 g jordärtskockor
3 potatisar
2 vitlöksklyftor
1 msk smör
1 1/2 dl vitt vin
1/2 l vatten
2 hönsbuljongtärningar
3 dl vispgrädde
salt
svartpeppar
10 timjankvistar till garnering, eller välj färsk krydda efter säsong och smak

Parmachips

4 skivor parmaskinka

Så här gör du

Detta är ett recept från Buffé nr 2 2006

Skala jordärtskockorna och potatisen. Skär i bitar. Finhacka vitlöken.
Fräs ingredienserna med smör i en tjockbottnad kastrull.
Häll över vinet och låt det koka ihop i en minut. Tillsätt vatten och lägg i buljongtärningarna. Rör om. Låt detta koka i 15 minuter, tills allt är mjukt.
Mixa soppan i en matberedare eller med en mixerstav. Rör i grädden och värm. Smaka av med salt och peppar.
Garnera med parmachips, timjan och ett par varv med svartpeppar.
Parmachips: Gör gärna parmachipsen i förväg. Om de går sönder kan du bryta dem i bitar och dekorera soppan med dessa. Lägg skivor av parmaskinka på en bakplåtspapperklädd plåt och torka i ugnen, 150°C, i ca 5 minuter. Låt svalna på papper.

För alla

Fri från ägg, men kontrollera innehållet i buljongtärningen.
Gör mjölkfri: byt smöret mot olja eller mjölkfritt margarin. Kontrollera innehållet i buljongtärningen. Ersätt vispgrädden med mjölkfritt alternativ, t ex Beneviva eller Imat från Oatly.
Parmachips: Gluten-, mjölk- och äggfri.

onsdag 16 oktober 2013

Ostron med rödvinsvinegrette

Så vackert är det lilla kapellet på Dunkehalla just nu! Tror att man är i Skottland.

Människovärde

Just nu har vi haft massor av "livechatt" på skolan om just människovärde och hur vi kan se på det från olika vinklingar. Även på morgontv idag var det tal om hemlöshet och allas rätt till bostad. Det står faktiskt i vår grundlag att vi alla har rätt till bostad, känns som vi alla glömt detta.

Ett inlägg påminde mig om en berättelse som finns i den lilla boken "Det är aldrig kört".:

Om en föreläsare som inledde sitt seminarium med att hålla upp en femhundrakronorsedel och frågade om det var någon som ville ha den. Flera sträckte upp sina händer i luften för att få sedeln. Okey, det är många som vill ha sedeln, men om jag gör så här då? sa han och skrynklade ihop sedeln till en liten boll. Är det någon som vill ha den nu? Fortfarande var det en skog av uppsträckta händer i salen. En sista fråga sa föreläsaren. ”Vill ni ha sedeln även om jag gör så här?” Han slängde sedeln på golvet, trampade på den. Nu var den skrynklig, smutsig och lite trasig. Men händerna sträcktes fortfarande upp. ”Ni har lärt er den första läxan för dagen sa föreläsaren. ”Oavsett vad jag gjorde med femhundringen, så ville ni fortfarande ha den. Ni är som sedlar. Ni kommer att bli tilltufsade av livet någon gång, ni kommer att känna er trasiga och kantstötta. Men ni behåller fortfarande ert värde. För människor i er omgivning är ni ovärderliga. Ert människovärde kommer inte från vad ni gör eller vad ni kan-utan från vilka ni är.”