Rostbiffscrostini

Karlssons äppelträd, så vackra så ord saknas.

Gräset reser sig

Just nu håller jag på mitt slutarbete på skolan.

Ämnet är "I dödens närhet", mycket litteratur att

läsa igenom. I boken "Tröstebok" hittade jag dessa

rader som jag vill dela.

Du som tycker det är långt att läsa kan hoppa direkt

ner till de goda rostbiffscrostini som jag gjorde i lördags.

Mycket, mycket goda med lite nya smaker sammansatta,

jag hittade inga nektariner så jag använde mango och

det var perfekt. Receptet finns i Elle Mat & Vin nr 3.

Lite gott plock att starta kvällen med. Vackra färger.

ATT SLÄPPA TAG

Gräset reser sig -

hans ansikte en runsten

upprest till minne

Tomas Tranströmer, från diktsamlingen Den stora gåtan 2004.

Tomas Tranströmers sparsmakade rader sätter djupa spår. Fört mig är det starka ord om sorg. Så här tänker jag: Vi vet alla hur det ser ut i gräset när vi legat där en stund. Det finns ett tydligt märke efter våra kroppar. Snart börjar grästråna resa sig igen, och snart är det som vi aldrig har legat där. Det syns inga märken efter våra kroppar.

Så tänker jag om livet. Ett kort tag är vi här, det blir märken och spår av våra liv och vår verksamhet men när vi är borta går livet vidare och det är som vi aldrig funnits. Många som förlorat en anhörig utrycker det märkliga i att det går bussar och tåg, att grannarna går till jobbet och äter lunch, fastän ens eget liv slagits i spillror. Det borde märkas mer i världen, det som känns i det egna livet. Men livet runtomkring går vidare. Livet är flyktigt, snart förbi och borta som en dröm. Så är det med mitt liv och ditt liv och allas liv. Gräset reser sig.

Tranströmers dikt slutar dock inte där

hans ansikte en runsten

upprest till minne.

Vi vet hur det är med runstenar - någon ristar in ett meddelande i en sten och sedan går det att läsa i generation efter generation. Det är alltid kvar.

Något av det är också sant om en människas liv. I varje mänskligt möte sker något som lämnar outplånliga spår. Du gör något med mig när vi möts och jag gör något med dig. I de relationer vi har närmast oss ristas många tecken in i ansiktets runsten. Inte bara sorgens ansiktsristningar och djupa fåror, utan hela livet vi hade tillsammans har lämnat spår. Vi gör något med varandra när vi möts och lever tillsammans och det går aldrig bort Det ristas in och förblir för alltid.

Det finns något skrämmande och svårt att låta livet gå vidare när vi mist en anhörig, att ”gräset reser sig”. Tänk om det är som om den jag älskat aldrig har levat, inga spår finns kvar. För många kan det kännas som att om jag slutat sörja eller längta eller tänka på den jag mist så är det som jag överger den som är död. Sorgens arbete innebär att till slut gå vidare. I begravningsgudstjänsten avslutas oftast gudstjänsten med att alla personer går ut ur kyrkan och kistan står kvar i rummet. Det gestaltar nödvändigheten för den sörjande att gå. Det är inte bara den som dött som lämnat, så småningom måste också den sörjande lämna och låta den som är död vara död och själv vända sig mot livet igen Men den som vi levt nära och älskat och känt slutar aldrig att påverka oss, han eller hon finns med oss för alltid.

Gräset reser sig -

hans ansikte en runsten

upprest till minne.

Från Lövrydet vid Linnesjön