Vonsans kaka.

Svarta Sara

När man sitter och studerar och googlar efter sina svar på datorn hamnar man på de mest underliga länkar och spår. Jag hittade en sång som Lina Sandell skrivit och som jag så väl minns från söndagskolan. Det var en sång jag minns att vi älskade att sjunga, den var lite spännande och samtidigt djupt allvarlig. Sången är skriven 1872 och jag har även hittat vad som inspirerade Lina att skriva denna sång. Kanske någon mer minns?



Hittade inga lämpliga bilder till Svarta Sara så ni får följa med mig till Söderhavet en tur och glömma höstmörkret!

”Där uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt”.
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn så glatt.

”Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här,
Där får jag se Guds anlet klara
Och evigt bliva där Han är!”

En gång, en enda gång allena
Hon hört ”den vite läraren”,
Hon hört om blodet, som kan rena, (1)
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
Vars murar heta salighet; (2)
Där vill ock hon stå med i raden
Och lova Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå,
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjärtat bor ändå!

Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger där i glad förbidan
På vad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
Hon hört en gång av läraren,
Hon tänker på den ”nya jorden”
Och på den ”nya himmelen”.

”Där uppe ingen död skall vara”,
Hon sjunger – men allt mera matt,
”Och intet rop, och ingen fara,
Och ingen gråt och ingen natt.”

Allt svagare ännu blir rösten:
”En gyllne stad” – ”en gyllne stad” –
”Och ingen död” – och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod,
Ty se, den lilla svarta Sara
Var vit och skär i Lammets blod!

Svarta Sara, egentligen Sara Makatemele, 1846–1903, tjänarinna hos Cecilia ›Fryxell på ›Rostad. Född i dåvarande Transvaal, senare en del av Sydafrika. Hon tillhörde zulufolket och tillfångatogs som ung för att bli slav. Senare kom hon till svensken Alarik Forssman i Transvaal för att bli tjänarinna i hans hem under fyra år. I samband med att Forssman seglade hem till Kalmar 1862 för att förbereda en skandinavisk kolonisation i Transvaal följde S. med och hon stannade för gott i sitt nya hemland. Ytterligare en tjänarinna, Dina Maria, följde med till Sverige men återvände med den ›Forssmanska expeditionen året efter. I Kalmar kom S. att få tjänst i familjer som var missionsvänner. Hon sattes i kristendomsundervisning men hennes dop blev fördröjt eftersom S. födde en dotter i januari 1863. Först antecknades dottern som ”oäkta” men S. uppgav att hon var gift enligt sitt hemlands sed. Efter att S. döpts och konfirmerats flyttade hon till Cecilia Fryxell och hon var oskiljaktig från sin andliga moder så länge Fryxell levde. Dopet blev mycket uppmärksammat och på hösten samma år skrev Lina Sandell sången Där uppe ingen död skall vara, mera känd somLilla Svarta Sara, troligen inspirerad av detta dop. Dottern Emelie Boy, kallad Millan, fick utbildning på Rostad till musiklärarinna. Efter att Cecilia Fryxell avlidit 1883 omhändertogs S. av goda vänner, bl.a. tobaksfabrikören Per ›Engström. Dottern dog i njurinflammation tre år före sin moder. Båda ligger begravda på Södra kyrkogården. På S:s gravsten står det: Kafferkvinnan Sara, död 1903.



Idag får ni del av en jättegod kaka. Jag var tvungen att dela orginalreceptet. Du använder en rund 23cm springform. Jättelätt och jättegott!